Take it or leave it

"One night, one more toy, thanks for the memories, thanks for the memories. He tastes like you only sweeter"

Så jävla klockrent! Hade någon skrivit en sång om mig, eller oss för den delen, så hade det absolut varit den här! Fallout boy måste ha haft bitcharna i åtanke när de skrev thanks for the memories. Texten är så träffande, låten är grym och jag blir överlycklig varje gång jag hör den!

// Blonde bitch 2

I ett svagt ögonblick råkade bitcharna ingå ett vad under helgen, om jag ligger med Mr Good-on-paper,  så kommer bitch-systern inom en vecka att ligga med Mr Manly Man. Båda har en tävlingsinstinkt som heter duga och det här är en utmaning som jag är mycket sugen på att få se hur den kommer att gå, ska vi äntligen få veta om bitcharna är redo att anta utmaningen? Spänningen är olidlig och detta kan sluta precis hur som helst.... Den här bitchen är i alla fall taggad till max (och har snart varit i celibat så länge att hon får lämna blod igen, INTE okej)!

// Blonde bitch 2

Första steget till bättring ska ju vara att erkänna att man har ett problem. Härmed erkänner jag att jag är den mest ultimata attention whore som finns. Det är bara så, som singel behöver jag verkligen bekräftelse, ständigt. Det räcker med lite ytlig bekräftelse inte så mycket mer. Killarna har avlöst varandra det senaste året och när jag i någon mellanfas inte fått den bekräftelse och uppmärksamhet som jag har velat ha så har jag slängt iväg ett mess till Mr Rocker och livet har varit frid och fröjd igen. Som det är nu tog det ju inte speciellt lång tid efter att Mr Danish försvunnit ur mitt liv innan Mr Good on paper klev in. Jag får mail, mess och meddelanden via MSN. Det är absolut inga bekräftelse mess som det har varit med andra killar, men det är ju ändå ett bevis på att han tänker på mig och bara den uppmärksamheten är tillräckligt. Plus att det många gånger definitivt är en flirtig underton...

// Blonde bitch 2

Bitcharna har ju satt ribban rätt högt för kommande dejter, vi vill inte kompromissa, vi vill ha allt. Problemet är bara att det sista har jag börjat undra om det verkligen finns någon som kommer att kunna passa in på allt. Det som verkar vara det omöjligaste är att hitta en kille som är snygg och rolig. Och ska det vara någon som man faktiskt ska kunna leva ihop med så är det ju betydligt viktigare med någon som är rolig egentligen, jag menar, alla blir ju fula någon gång, har ni sett snygga, gamla människor kanske?

Denna diskussion föranledde att bitcharna gjorde en mycket vetenskaplig undersökning, av alla (icke-gay) par vi känner så det så i 19 fall av 22 att tjejen är snyggare än killen, mycket snyggare i de flesta fall. Alltså får vi nog också ta och vika oss för statistiken och satsa på någon med humor istället. Det får väl räcka med någon som är average...

// Blonde bitch 2

Gick du på den? Det finns mer än ett argument för att det här självklart inte är sant, alla vet att så enkelt är det inte och tror du att det är hälsosamt eller ens görligt att gå ner så mycket på två veckor och att du kommer att få veta hur man gör på en jävla blogg så har fettet även gått upp i din hjärna och börjat fräta sönder innehållet. Argument två är att om det skulle ha varit möjligt att gå ner tio kilo så skulle vi ha varit tjocka från början, vilket ingen utav oss är. Däremot är vi övertygad om att det finns hur många lättlurade människor som helst därute som vill heta genvägen till ett smalt liv, sorry suckers men det finns ingen sådan, mindre mat, bättre mat och mer motion är enda lösningen och fattar du inte det kommer det inte hända att du går ner!

Idén till detta inlägg väcktes när vi såg att vår statistika skjutit i höjden efter våra rubriker med nya sätt att gå ner i vikt, vilket vi anser är helt sjukt och därför gör vi detta experiment för att se hur många dumma jävlar som läser nu. Vi återkommer med resultatet senare.

Blonde bitch 1 & 2

Till skillnad från bitch-systern så har jag inte vägt mig på ett tag men byxorna sitter lösare än på länge så snart kan jag nog ha dem som jag köpte förra vintern när jag rasade fem kilo, inte helt fel! Vi kanske inte kvalar in som hälsosammast i Sverige men vi kommer jävlar i mig vara snyggast så då skiter jag faktiskt i det!

// Blonde bitch 2

Har precis i min trötthetsdimma efter en alldeles för låååång dag kikat in på facebook, konstaterat i ett filosofiskt ögonblick att livet är för kort för att hålla sig kvar vid människor som inte gör mitt liv bättre och ungefär tio sekunder efter det konstaterandet så har jag deletat Mr Danish. Nu är han borta ur min telefonbok, min facebook-sida och mitt liv! Punkt! Man borde troligen göra någon mer liknande mental-städning och rensa bort alla de människor som tar mer energi än vad de ger från alla kontaktlistor, vad ska man med sådana människor till ändå? Den lilla tid vi har borde vi ägna åt meninsfulla personer och sysselsättningar istället för att gå runt och vara irriterade eller upprörda. Tänk vad mycket bättre livet och världen skulle vara då.

Nu ska den här bitchen sova innan jag svävar ut alldeles för långt i periferin, då kommer ingen någonsin vilja läsa här igen!

// Blonde bitch 2

Okej, jag har bestämt mig, min ångest ska bort en gång för alla. Och den gången har kommit nu, med små piller som knapras och samtal med en psykolog och sjukskrivning ska aset ut! Min första session var igår och nervositeten och ångesten var på explosionsgränsen. När mitt namn ropades upp visade det sig att hon var en tant som såg rätt harmlös ut. I sättet skulle man kunna likna henne vid Mamma Mu, men när vi satt där, i två bekväma stolar mitt emot varandra, började hon sitta och göra sådär med fingrarna som Mr Burns i Simpsons. Så där sitter jag mitt emot henne och allt jag kan tänka på att detta måste vara avkomman mellan Mr Burns och Mamma Mu.

Och psykologer pratar på ett visst sätt, som om man inte är så smart....
- Om du skulle försöka sätta en namn på din ångest, till exempel ett djurnamn, vad skulle det vara då? (Mr Burns med fingrarna och Mamma Mu i ansiktet)
- Eller så gör vi inte det. (Kollar på henne som om hon är dum i huvudet)
- Okej, vad sägs om att vi bokar in några tider till?
- Det låter bra.

/Blonde bitch 1

En av dagarna när jag var uppe i huvudstaden och jobbade så blev det väldigt sent en kväll. Vi satt kvar på kontoret tillsammans och jag går hem lite före honom. Eftersom jag inte hittar så bra frågade jag om jag hade förstått rätt angående vilken väg jag skulle gå och sedan sa vi hej då. Han tyckte väl att jag borde ha tagit en taxi, men det tar typ en kvart att gå och jag ville ha frisk luft. Efter kanske tio minuter ringer han och frågar om jag har hittat rätt. Och ställer en annan jobb-relaterad fråga. Jobbfrågan vet jag att han redan hade svaret på själv så det kändes som om han ringde för att se så jag kom hem ordentligt. Det tyckte jag var väldigt gulligt av honom så när jag kommer hem skickar jag ett mess för att säga att jag har kommit fram och att jag inte blivit kidnappad på vägen. I svaret jag får skriver han att jag har varit uppskattad på jobbet och att det är synd att jag ska åka hem dagen efter... Hur ska jag tolka det här???? De vänner jag har visat messet för tyckte definitivt att det var flirtigt, men åh, hur tusan ska jag kunna veta det? Och vill jag veta?

Som sagt tidigare, jag är sååå trött på mig själv ibland!

// Blonde bitch 2

Förutom små, tillfälliga irritationsmoment och allmänna humörsvängningar så är jag mycket nöjd och glad med livet just nu. Jag jobbar så mycket att jag inte har tid att dejta någon, eller ens träffa någon, men ibland kan jag tycka att det skulle ha varit mysigt om det fanns någon där hemma som kunde ge mig en kram när jag kommer hem efter en jobbig dag, eller som bara kan ligga bredvid mig och hålla om mig när jag fryser, lite närhet helt enkelt. Skulle jag träffa någon och det känns rätt så skulle jag nog faktiskt vara redo för ett förhållande igen, så länge det är på mina villkor den här gången. Eller snarare på gemensamma villkor, jag vill absolut inte köra över någon eller bossa på det sättet, jag vill ha ett förhållande där båda två är individer och har kvar sina egna intressen, vänner och ett eget liv utanför förhållandet. Det vill säga, jag behöver en man som ger mig möjligheten att jobba sent, umgås med vänner på egen hand och förstår att jag inte har all tid i världen och att jag har mycket annat som jag också prioriterar. Sedan måste han ju vara skitsnygg och sexig också, och vältränad! Och dessutom ska han vara intelligent och målinriktad och brinna för det han gör. En sån här man finns naturligtvis inte så jag kommer säkert få kompromissa på någon punkt.

Än så länge låter det ändå ganska hälsosamt eller hur? Men nu kommer vi till den biten som är helt fucked-up. Om jag nu skulle få kompromissa på några punkter av ovanstående så skulle det jag absolut inte vill ta bort vara att han ska vara snygg och sexig, det är ju där all fysisk attraktion sitter och det är det jag behöver mest av allt just nu! Åh jag blir så trött på mig själv ibland!

// Blonde bitch 2

Det där får bli dagens citat. En kollega till mig stod för detta ställningstagande under lunchen idag. Nu hade jag hemskt gärna velat säga att det handlade om sex och att hon beskrev en orgasm, men icke. Detta var hennes beskrivning av hur det känns att hålla en nyfödd bebis. Hallå!???!!!! Vad händer med världen? Först får min bitch-syster sin helg alldeles nerlusad med bebis-prat och nu går det ut över min lunch också! Vart är vi på väg? Det är bäst att vi agerar fort, jag är rädd för att barnen håller på att ta över världen!

// Blonde bitch 2

Helgen har spenderats i familjens sällskap, då inkluderat min brorson, 13 månader. Och jag vet att jag har klagat på barn innan, men jag kan verkligen inte förstå fascinationen kring att allt är så charmigt och gulligt. Under följande incidenter sitter familjen med stora leenden och utbrister i det där vidriga naaaaaaaaw ljudet medan jag själv sitter och himlar med ögonen och för tusende gången konstaterar att barn INTE är min grej:

- Ungen sitter och leker med en leksakshammare, bestämmer sig för att undersöka den med munnen, trycker den så långt ner i halsen så att han kräks, gud vad gulligt! Or not.... Till råga på allt så leker han med sitt eget kräks också, jättesött, verkligen...

- Jag spelar The Weepies på min mobil, ungen sätter sig på golvet med mig och tittar på min telefon. The Weepies är väldigt avslappnad musik vilket uppenbarligen han också tycker då jag får fånga honom för att han somnar i sittande ställning efter att han lyssnat på tre låtar i ett zombie tillstånd.

- Han vill rymma från köket, trots stängda dörrar. Och likt en guldfisk glömmer han var tredje sekund att han fortfarande inte når upp till dörrhandtaget. Han töltar fram till dörren, ställer sig på tå, upptäcker att han inte når, töltar vidare två meter för att sedan vända om och upprepa proceduren gång på gång på gång, fattar han aldrig? Eller ens tröttnar?

- Jag kan förstå att det här med att äta med bestick inte är helt lätt när motoriken för en 13 månaders bebis skulle kunna liknas med en valross i en porslinsaffär. Jag kan acceptera att han sitter och kladdar med händerna och spottar ut den maten han inte tycker om som farmor trycker in i munnen på han. Det skulle jag också göra. Men när han bestämmer sig för att med hjälp av ansiktet dammsuga tallriken på de sista resterna är jag glad för att jag inte är den som behöver torka rent röran.

Det värsta är att när jag själv hamnar i familjebildningstiden (gud förbjude) så finns risken att jag också kommer att tycka allt det här är gulligt och det är något som gör mig fullständigt skräckslagen, gud förbjude att det sker. Det ÄR inte gulligt, det ÄR bara patetiskt att utbrista naaaaaaw-ljudet. Alla andra kommer tycka jag är världens mest udda mamma om jag skulle skaffa barn, en bitchmamma. Och ATT jag skulle göra allt för att verka så konstig som möjligt!
Bara för att.

/Blonde bitch 1

Hur nära står egentligen bitcharna varandra? Det har vi fått svar på idag, efter att vi varit och handlat plockar bitch 1 upp påsen med naturgodis och stoppar in en bit i munnen, spottar ut den direkt och säger: "jag tog fel, det var en av dina, jag tycker inte om dem", varpå bitch 2 tar godisbiten och äter upp den utan att tveka. Nu undrar ni vad det är för fel på oss, men vad fan, så gör ju föräldrar när deras äckliga, snoriga barn spottar ut något. Vi är ju betydligt mindre bakteriefyllda än några dagisbarn.

// Blonde bitch 1 & 2

På ungefär en halvtimme har jag fått två telefonsamtal från två olika vänner i kris. Nog för att jag vill se mig själv som den som alltid ställer upp, lyssnar och finns där, men hur lyckas alla må dåligt samtidigt? Sedan undrar jag vad man gör när någon som bor X antal mil härifrån ringer och gråter och säger att "jag har ingen alls, jag är helt ensam", personen är i upplösningstillstånd och har varit mycket instabil det senaste halvåret. Hur lätt är det för mig? Jag kan inte bara kasta mig iväg och åka dit även om jag skulle vilja, det är svårt att vara vän på distans, jag vill ju trösta, krama och säga att allt kommer att bli bra. Men hur lamt låter inte det på telefon? Jag har ytterst svårt att hantera människor som gråter och som mår dåligt. Jag är bra på att lyssna men när det är dags att säga något tröstande eller upplyftande så känns verkligen allt som banala klyschor. Trots det hoppas jag att mina vänner vet att jag känner med dem och att jag gör mitt bästa för att förstå trots de lama kommentarerna som blir produkten av mitt lyssnande.

// Blonde bitch 2

Sitter och bläddrar igenom gamla kort. Mest för att jag är sugen på lite förändring och tänkte titta tillbaka på gamla frisyrer och hårfärger. Jag hittar kort från back in the days när blonde bitch 2 inte var blond, bitcharna var smalare, yngre och stadgade och trista. Seriöst, vi var så oparty som någon kan vara på den tiden, livet har blivit sjukt mycket roligare som singel och jag har min älskade bitch-sis att tacka för det!!!! Utan dig hade livet som singel och livet i Göteborg ine varit hälften så kul! Love ya!

// Blonde bitch 2

Från ett allvarligare ämne till ett något ytligare (men oh så vikitgt....); mina naglar! Fick tag på en tid hos en ny nagelteknolog (stort cred till dem som tar emot folk på någon timmes varsel en lördageftermiddag och skjuter på sina egna planer) och tänkte göra vita tippar som vanligt. Men så ser jag en hylla med glitterburkar i olika färger och blir gladare än ett barn i en godisaffär på julafton. Det där är godis för mig tänker jag och bestämmer mig för att köra på silver-glittriga tippar för att komma in i the holiday-spirit. Blev jättefint och glittrigt, får se hur väl mottaget det blir på kontoret på måndag.... Men skitsamma, jag är glittrig och det står jag för!

// Blonde bitch 2

Du vet var jag finns my darling. Jag finns här och nu och kommer alltid att finnas här för dig. Jag, messar, jag ringer och jag väntar på att du är redo för att prata, vara tyst eller bara vara. Även om jag vet att du inte kommer att svara de flesta gångerna jag ringer så ringer jag ändå, mest för att du ska veta att jag tänker på dig. När du är redo för djupa konversationer eller ytliga - I'm your bitch (-sister) och är redo. Morgondagen är bara din och det är bara att komma förbi.

Och så ett uppmuntrande ord på vägen, även om jag är kass på sånt och säkerligen alltid säger fel saker i sitiuationer när någon inte mår bra; från rock bottom finns faktiskt bara ett håll att gå och det är uppåt! Uppåt, framåt och mot bättre, roligare och knäppare äventyr.

// Blonde bitch 2

Nu ska jag dela med mig om något som inte många alls är insatta i. Jag skulle faktiskt kunna räkna dom på en hand. This bitch has hit rock bottom. Det är riktigt illa, länge (i många år) har jag hållit undan det för precis alla. Klart mina föräldrar har förstått att det har varit något fel och mina närmsta kompisar har förstått att det med men ingen har blivit insläppt. Jag har ångest och ångestattacker, så illa att jag spyr ibland. I sammanband med detta brukar jag ofta ligga i sängen dygnet runt förutom de dagar jag orkar släpa iväg mig till jobbet. Jag isolerar mig från mina vänner och hamnar i ett apatiskt tillstånd. Det är skitjobbigt att ta sig ut och jag är nästan där nu, jag har börjat isolera mig från mina vänner men inte hamnat i sängen än, jag tog självmant beslutet att tillfälligt flytta hem till småstaden igen för att mina föräldrar. Något som är viktigt är jag tycker absolut inte synd om mig, jag är mest frustrerad över att det hela handlar om simple mindfucking. Min hjärna lurar mig och jag inser det men kan inte göra något åt det själv.

Efter samråd med mina föräldrar så åkte jag till en läkare som verkade införstådd i att jag inte mådde bra, han gav mig lite piller, vi syntes några dagar senare och pratade vidare. Sedan sjukskrev han mig i två veckor! Fattar ni TVÅ VECKOR!!!! Och dessutom la han till att det är en relativt kort tid i sammanhanget. Jag förklarade grinigt för han att jag egentligen inte har tid med detta. Och om jag hade varit verkligt bitter hade jag sagt att han är sjukt kort och jag hade kunnat döda honom så lätt, fast det svalde jag.

Och till det absolut värsta: det går inte att dricka alkhohol tillsammans med en av de tabletterna jag ska ta i ett par veckor nu. Fuck this shit!

Och i detta inlägg gör jag även en hyllning samt ett shoutout till min bitchsyster. Jag känner att du finns där, du behöver finnas där och jag kommer att behöva dig. Även fast vi har en skönt ytlig relation så är du den som jag räknar med mest. Räkna med att du har en dejt med en blonde bitchsister imorgon.

/Blonde bitch 1