Vad är den här grejjen med barn egentligen???
Helgen har spenderats i familjens sällskap, då inkluderat min brorson, 13 månader. Och jag vet att jag har klagat på barn innan, men jag kan verkligen inte förstå fascinationen kring att allt är så charmigt och gulligt. Under följande incidenter sitter familjen med stora leenden och utbrister i det där vidriga naaaaaaaaw ljudet medan jag själv sitter och himlar med ögonen och för tusende gången konstaterar att barn INTE är min grej:
- Ungen sitter och leker med en leksakshammare, bestämmer sig för att undersöka den med munnen, trycker den så långt ner i halsen så att han kräks, gud vad gulligt! Or not.... Till råga på allt så leker han med sitt eget kräks också, jättesött, verkligen...
- Jag spelar The Weepies på min mobil, ungen sätter sig på golvet med mig och tittar på min telefon. The Weepies är väldigt avslappnad musik vilket uppenbarligen han också tycker då jag får fånga honom för att han somnar i sittande ställning efter att han lyssnat på tre låtar i ett zombie tillstånd.
- Han vill rymma från köket, trots stängda dörrar. Och likt en guldfisk glömmer han var tredje sekund att han fortfarande inte når upp till dörrhandtaget. Han töltar fram till dörren, ställer sig på tå, upptäcker att han inte når, töltar vidare två meter för att sedan vända om och upprepa proceduren gång på gång på gång, fattar han aldrig? Eller ens tröttnar?
- Jag kan förstå att det här med att äta med bestick inte är helt lätt när motoriken för en 13 månaders bebis skulle kunna liknas med en valross i en porslinsaffär. Jag kan acceptera att han sitter och kladdar med händerna och spottar ut den maten han inte tycker om som farmor trycker in i munnen på han. Det skulle jag också göra. Men när han bestämmer sig för att med hjälp av ansiktet dammsuga tallriken på de sista resterna är jag glad för att jag inte är den som behöver torka rent röran.
Det värsta är att när jag själv hamnar i familjebildningstiden (gud förbjude) så finns risken att jag också kommer att tycka allt det här är gulligt och det är något som gör mig fullständigt skräckslagen, gud förbjude att det sker. Det ÄR inte gulligt, det ÄR bara patetiskt att utbrista naaaaaaw-ljudet. Alla andra kommer tycka jag är världens mest udda mamma om jag skulle skaffa barn, en bitchmamma. Och ATT jag skulle göra allt för att verka så konstig som möjligt!
Bara för att.
/Blonde bitch 1
- Ungen sitter och leker med en leksakshammare, bestämmer sig för att undersöka den med munnen, trycker den så långt ner i halsen så att han kräks, gud vad gulligt! Or not.... Till råga på allt så leker han med sitt eget kräks också, jättesött, verkligen...
- Jag spelar The Weepies på min mobil, ungen sätter sig på golvet med mig och tittar på min telefon. The Weepies är väldigt avslappnad musik vilket uppenbarligen han också tycker då jag får fånga honom för att han somnar i sittande ställning efter att han lyssnat på tre låtar i ett zombie tillstånd.
- Han vill rymma från köket, trots stängda dörrar. Och likt en guldfisk glömmer han var tredje sekund att han fortfarande inte når upp till dörrhandtaget. Han töltar fram till dörren, ställer sig på tå, upptäcker att han inte når, töltar vidare två meter för att sedan vända om och upprepa proceduren gång på gång på gång, fattar han aldrig? Eller ens tröttnar?
- Jag kan förstå att det här med att äta med bestick inte är helt lätt när motoriken för en 13 månaders bebis skulle kunna liknas med en valross i en porslinsaffär. Jag kan acceptera att han sitter och kladdar med händerna och spottar ut den maten han inte tycker om som farmor trycker in i munnen på han. Det skulle jag också göra. Men när han bestämmer sig för att med hjälp av ansiktet dammsuga tallriken på de sista resterna är jag glad för att jag inte är den som behöver torka rent röran.
Det värsta är att när jag själv hamnar i familjebildningstiden (gud förbjude) så finns risken att jag också kommer att tycka allt det här är gulligt och det är något som gör mig fullständigt skräckslagen, gud förbjude att det sker. Det ÄR inte gulligt, det ÄR bara patetiskt att utbrista naaaaaaw-ljudet. Alla andra kommer tycka jag är världens mest udda mamma om jag skulle skaffa barn, en bitchmamma. Och ATT jag skulle göra allt för att verka så konstig som möjligt!
Bara för att.
/Blonde bitch 1
Kommentarer
Postat av: Blonde bitch 2
No worries, om ifall att det skulle hända att vi någonsin kommer i närheten något som kallas att skaffa familj så kommer jag finnas där som en igel och påminna dig om det här, no fucking way att vi någonsin blir så patetiska att vi faller in i standard-mallen av baby-människor!
Trackback
