Take it or leave it

Hade nyligen en rejäl svacka i livet, var alldeles nere och kunde inte direkt sätta fingret på varför. Jag gick som i en dimma, kände mig deprimerad och ägnade dagarna åt att jobba, gick sedan direkt hem, la mig på soffan tills det var dags att gå och lägga mig och sedan började hela cirkeln om igen. Detta pågick under ca två veckors tid, för övrigt de två veckor som var precis före och precis efter Mr Danish var här, så jag var allt annat än på topp när vi sågs. Helgen efter ringde Mr Gay 1 och bjöd med mig på förfest och utgång. Jag var helt slut efter många uppbokade helger, mycket jobb och allmän depression, men där jag satt hemma i mysdressen i soffan med middagen precis uttagen ur ugnen så tänkte jag, varför inte? Jag behöver vara mer spontan, så på en halv sekund lovar jag att jo visst, om trekvart kan jag vara nere i Brunnsparken. Sagt och gjort, jag fixar till mig snabbare än någonsin och befinner mig trekvart senare på mötesplatsen. Nu hör till saken att Mr Gay 1 är inte bäst på att passa tider så jag får vänta en halvtimme, men det är ju fest på gång så humöret är faktiskt bättre än på länge. Det blir en förfest i ett villaområde i Frölunda med ganska torra och speciella människor (som dessutom dricker väääldigt dåligt) men Mr Gay 1, Ms Tacky oc h jag är ju inte dem som spottar i glaset direkt och en stund senare bär det iväg in till stan och Gaybaren. Ms Tacky's mycket rejäla vän (att kalla honom fet vore nämligen en underdrift) följer också med och är äckligt på mig hela kvällen, men efter en massa timmars tokdansande och en bruten tå för Ms Tacky beger vi oss hemåt och trots bakfylla vaknar jag nöjd och glad dagen efter och har mått hyfsat sedan dess (med undantag för i lördags då...). Slutsatsen är alltså: Gaybaren botar alla depressioner!!

// Blonde bitch 2