Take it or leave it

Hur avtrubbad kan man bli? Jag undrar helt ärligt om jag överhuvudtaget har genen för att bli kär. Efter uppbrottet med ex-sambon i höstas har jag mer och mer börjat inse att jag inte ens kan komma ihåg när jag faktiskt var kär i honom. Vi var bara vänner aaaalldeles för länge för att det ska vara försvarbart att vi inte gjorde slut tidigare. Och nu den sista tiden har jag egentligen inte alls tagit hänsyn till vad någon annan känner, de killar som jag har träffat det sista har jag enbart gjort av själviska anledningar och jag struntar fullständigt i vad de vill ha ut eller hur de känner. Kanske har jag inte träffat "rätt" person, men jag är jävligt skeptisk till det där med den rätta. Vem säger att det finns en sån? Jag trivs helt suveränt med att bo själv, bestämma själv och vara allmänt självisk. Däremot kan även jag, förutom de sexuella behoven, tycka att det kan vara mysigt att ha någon att kramas med ibland, men det betyder definitivt inte att jag är kär eller att jag vill ha någon här jämt. Det är här den där killen man ska ha on-call för diverese situationer kommer igen, och det behöver inte nödvändigtvis vara en heller, jag är inte så nogräknad, om det krävs en tre-fyra stycken för att någon alltid ska vara tillgänglig så funkar det alldeles utmärkt också.

Och vad vill jag egentligen säga med det här? Ja, slutsatsen kan väl vara att den där jävla film-romansen och att allt ska vara så jävla fantastiskt, det är bara bullshit! Jag lovar, den som hävdar något annat gör det bara för att de är fast i något slitet förhhållande som har överlevt sig själv och måste övertyga andra om sin tro på kärleken eftersom de behöver lura sig själva att förhållandet är bra och värt att leva i.

// Blonde bitch 2